Skolan

Så här kommer ett riktigt långt och härligt inlägg om skolan min!

Det tar ungefär en timme för mig att åka dit. Dagen startas upp med Homeroom med vår klassföreståndare som är en liten dam på 45+ (och som jag inte har bestämt mig för om jag tycker om eller inte), och innan och efter varje lektion måste vi ställa oss upp och buga. Det är lite irriterande men man vänjer sig.
Min klass heter 2 -11, jag går alltså andra året på gymnasiet här. Den består av ungefär 25 tjejer, och den är lite speciell för alla har gjort ett 3-månaders utbyte i Canada denna våren som varit. Trots det är det ingen som kan prata engelska (haha), utan alla är helt fascinerade över min överlägsenhet. Haha skrytmåns, skrytmåns. Egentligen är det inte det att de inte kan, de är bara så blyga när det gäller engelska. De vill aldrig försöka prata lite, och på lektionerna när de tvingas läsa något pratar de med så låg röst att man inte hör någonting alls.
Nu när vi ändå är inne på ämnet klasskompisar så kan jag ju lägga till att alla är supergulliga! Skolan blir roligare och roligare för var dag som går p g a dem, de är verkligen helt underbara. Att det bara är tjejer har jag vant mig vid nu, och det är en speciell sorts stämning som infinner sig när inga killar är närvarande. Alla verkar vara bästisar, det är inga grupperingar och ingen som är mer populär än någon annan. Rätt mysigt faktiskt!
Och min skola är sträng men inte för sträng. Lärare och elever skämtar som sagt med varandra och det där traditionella japanska rangordningssystemet (lärare->elever, äldre elev->yngre elev) märker jag bara av ibland. Tycker jag är väldigt skönt.
Just nu håller hela skolan på att förbereda sig inför de två stora skolfestivalerna som snart ska hållas: idrottsfestivalen och kulturfestivalen. Båda dessa motsvarar ungefär något slags enormt Öppet Hus, dvs utomstående får komma och titta hur det ser ut på skolan och hur eleverna och lärarna är osv, men de är även till för själva eleverna. Alla älskar festivalerna och är riktigt seriösa kring dem, något jag ska beskriva senare.
Idrottsfestivalen är nu på onsdag, och då kommer alla elever göra en liten uppvisning med gympaövningar, springa något lopp, tävla i lite olika grenar och DANSA. Min klass är med i gula laget, och vi har lärt oss tre olika danser. I början var jag djupt skeptisk åt dessa urfåniga danser till poppiga japanska låtar, men nu tycker jag det inte finns något roligare än att stå och öva på dem med hela skolan! De är rätt svåra ska ni veta, och jag är placerad längst fram under alla tre danser för att jag är lång (Konstigt va? Det borde ju vara tvärtom...!), så jag måste verkligen lära mig alla stegen ordentligt. The pressure...!
Kulturfestivalen är nu på fredag och lördag, men min klass ska bara ha vår lilla uppvisning på lördag. Det är nämligen organiserat så att förstaårseleverna får hitta på typ frågesporter och tipspromenader, inreda sina klassrum till typ spökhus och dylikt, medans andraårseleverna får visa upp någon slags show, och tredjeårseleverna får laga mat och sälja.
Det här året är temat för andraårselevernas shower "musikal", så min klass ska göra Mamma Mia!!. Det är rätt kul, eftersom det är från ABBA som är svenskar osv osv, haha. Det var det ingen som visste dock så när jag berättade det blev de rätt förvånade. Andra klasser har musikaler som t ex Cats, Hairspray och High School Musical. Det ska bli kul att se.
Det min klass har gjort då är att vi har valt ut 4 låtar från Mamma Mia!!, och sen har några av tjejerna hittat på 1 dans till varje låt som vi ska göra. Så jag dansar alltså både på idrottsfestivalen och kulturfestivalen! Haha, många danser att memorera, rätt svårt är det. Och ända sen min första dag i skolan har eleverna stannat kvar efter lektionerna tagit slut till runt 6 för att öva på dessa danser. Detta skulle ju då aldrig hända i Sverige, hahaha. Där springer alla hem som nykläckta sköldpaddor så fort som sista lektionen tagit slut! Men det är kul att öva, så det är lungt. Låtarna vi ska dansa till är:

1. Honey Honey
2. Dancing Queen
3. Gimme Gimme
4. Mamma Mia

Gimmie Gimme är riktigt svår! Då är det pardans och jag är tillsammans med en jätterolig tjej som heter Ayane. De andra är också svåra dock och sämst tycker jag om Mamma Mia, för då är jag längst fram och måste göra ett litet extra steg som jag inte riktigt har lärt mig... förlåt klasskompisar!
Alla tar det som sagt väldigt seriöst. Stannar kvar efter skolan och övar tills svetten rinner, och häromdagen var det en tjej som började gråta för hon tyckte att en annan klass dans såg bättre ut än våran... Liksom, hade det varit i Sverige hade alla bara skrattat och typ "vi är sämst men det gör ingenting!". Galet, galet.

Och just det ja, alla är fascinerade över min längd, mitt hår, mina ögon och min "vithet". Här i Japan är det nämligen fashionabelt att vara blek, inte solbränd. Så alla pekar på en och skriker "Shiroi!" ("Vit"). De tycker också att min japanska redan är flytande, de säger att jag nu är lika duktig som de andra utbytesstudenterna var när de åkte hem... Det tror jag i och försig inte på, men ändå nice! Och när jag säger att jag förutom svenska, engelska och japanska har pluggat spanska blir de helt till sig och typ "Hon är pera pera (flytande) i FYRA språk!" Och just det ja, de vill ta på mitt hår hela tiden och titta in i mina ögon. En tjej var helt övertygad om att jag såg annorlunda bara för att mina ögon är ljusa, så hon tog fram sin handduk och pekade på lite olika färger och frågade mig om jag såg samma färger som hon... HAHA. Jag höll på att skratta ihjäl mig! Liksom "ja, det där är grön, och det där är blå...".
Och alla som inte går i min klass (de har ju vant sig vid mig vid det här laget) stirrar på mig när jag går förbi i korridorerna, och fnissar och säger "Kawaii!"("Söt!") hela tiden. Första dagarna stirrade alla så mycket att jag blev riktigt generad, men nu har jag börjat hälsa istället. Det är ett riktigt bra sätt att få kompisar på! Dock kommer jag aldrig ihåg någons namn eller ansikte så ibland går det förbi någon jag tror jag aldrig sett förut och som hälsar eller vinkar eller det värsta: frågar mig om jag minns hennes namn, och jag anstränger varenda hjärncell förgäves i att försöka komma ihåg vem människan är, haha. Men vissa minns jag! Och dem hälsar jag på då och då, och häromdagen när vi skulle ha en jättestor repetion med alla tvåors danser hade jag värsta fancluben när det blev min klass tur som skrek "Moa-chan, ganbatte!" ("Söta Moa, lycka till/gör ditt bästa!"). Så det är ju trevligt, haha.

En vanlig skoldag har jag ungefär 5-6 lektioner + lunchtimme, och eftersom min klass är en special-engelskaklass så har vi två olika ämnen för engelska. Det första är Oral Communication, och då har vi en amerikan som lärare! Han heter Daniel och är lite konstig men helt okej, och framförallt skön att prata med under lektionerna när alla japaner jobbar som små myror med något som tar cirka 5 minuter för mig att bli klar med... haha.
Sen har vi något som jag antar är någon slags grammatiklära, med vår klassföreståndare. Här är det lite tuffare för mig, för även om jag kan läsa och förstå precis allting i textbokens historia om Victor Rodrigues första dag i skolan, så ber ofta läraren oss att översätta från engelska till japanska. Då blir det genast mycket svårare, haha. Men jag kämpar på, och hittills har jag aldrig varit helt fel ute!
Det som är speciellt är att min klass även har FRANSKA två gånger i veckan, det ni! Det var superkul första lektionen, för jag hälsade på läraren som heter Nicola (han är fransos), och han bad mig presentera mig på japanska eller engelska, vad jag själv ville. Så jag började på franska: "Je' mapelle Moa..." (eller hur det nu stavas), och alla japanerna SKREK att hon är pera pera (flytande) i franska OCKSÅ!! Hahaha, jo jag är verkligen flytande i franska! Men det är riktigt kul med franska faktiskt, för om japaner är dåliga på engelska kan ni ju bara gissa er till hur det låter under franskalektionerna... hahaha. De har haft franska i ett och ett halvt år nu, jag har haft det tre lektioner och är redan bättre än allihopa, haha!
Det är i stort sett de tre ämnena jag är aktiv under, för resten av lärarna säger att jag inte behöver vara med på deras lektioner utan kan ha self-study istället. Self-study är alltså vad jag håller på med under ungefär 80% av tiden i klassrummet, eftersom jag inte fattar särskilt mycket av typ gammal japanska, eller historia, eller biologi för den delen, haha. Då tar jag fram min japanska-lärobok, mitt kanji-häfte och mitt pennskrin, och låtsas se ut som om jag pluggar. I själva verket sitter jag och ritar eller skriver dagbok, eller när jag känner mig extra busig: äter godis, vilket är ett stort DAME (förbjudet!) i skolan. Snacka om att leva on the wild side of life! Ahahahaha.

Nu har jag äntligen fått min skoluniform också! Det känns väldigt bra. Dock är kjolen ruskigt lång, något som alla (och då menar jag ALLA) tjejer i min klass löser genom att vika upp den där uppe och spänna ett skärp i midjan, men när jag gjorde detta i fredags kom min lärare och bad mig vika ner den igen. Haha, det var pinsamt! Jag hade den inte ens speciellt kort, bara vid knäna, men ändå sa hon till mig. Och där springer resten av tjejerna runt med kjolen stracks nedanför trosorna, så det kändes lite orättvist och framförallt förnedrande! Haha. Så fort hon inte såg sa tjejerna åt mig att vika upp den igen, vilket jag gjorde och sen sa hon inte till mig igen. Hah!
Jag får inte heller ha smink, nagellack eller några som helst smycken. Så bye-bye Aom-tecknet som hängt runt min hals 24/7 i typ 5 år, och bye-bye silverarmband som jag heller inte tagit av mig på hur länge som helst. Känns rätt naket, så så fort det blir helg sätter jag på mig allt igen, haha.

Jag hoppas ni har fått en liten bild nu hur mitt skolliv ser ut! Här kommer lite pictures, enjoy enjoy ~

Kramar från Moa, japanen