Being home

Nu har jag varit hemma i tolv dagar. Det känns konstigt, lite bättre nu än i början men ja, man överlever i alla fall. Hehe.

Jag har haft the best year of my life, så otroligt roligt som alla EF-broschyrer lovade och jag kan inte fatta att allt är slut. Jag saknar min japanska familj, skola, vänner och allt japanskt så mycket att det gör ont, men nu är jag hemma och ska fokusera på nya skolan och allt sånt. Det har varit supermysigt att träffa svensk familj och vänner igen!

Och faktum är att nu börjar en ny resa - för Japan har inte tagit slut! Jag är fast besluten om att återvända så snart som möjligt, innan jag gått ut gymnasiet blir det väl bara några enstaka gånger för att hälsa på alla och så men efter studenten, då blir det till att åka igen och studera i landet jag älskar så mycket! Längtar! Så från och med nu ska jag kämpa för att hålla både min japanska och min dröm vid liv, är otroligt peppad faktiskt. 頑張れば出来る！♥

Så tack alla ni som har läst och följt min blogg under detta år, det har betytt väldigt mycket! Och till era alla som funderar på att kanske åka ett år till Japan under gymnasietiden har jag bara en sak att säga: ÅK FÖR FAN! Haha. Jag hoppas att ni kan finna denna blogg till någon nytta, och har ni några frågor om hur det är att åka iväg som utbytesstudent är det bara att lämna mejladress eller så i en kommentar här så tar jag kontakt!

And with that, this blog comes to an end.
ありがとうございました。

Moa - japanen through and through! ☆

Itte Kimasu 2

Titeln betyder väl "nu åker jag", eller "I'm off", typ.

Planet lämnar Nagoyas mark om ungefär 4 timmar.

Nu tar allt slut. Jag åker hem. Men jag säger inte "sayonara", för det är inte hejdå! Det är "mata ne", see you later. Det är "Itte Kimasu" för jag kommer komma tillbaka snart.
Vi ses där hemma allesammans.

１年が終わった。すごーい早かったよ！日本で作った友達や家族や思い出は決して忘れない。今は悲しみしか感じれないけど、必ず戻ってきます！みんなに会うため、また日本の電車を乗るため、日本語を話すため、必ず戻ってきます。待っててね！
以上。


Moa - japanen.

I did not sign up for this

Hej. Mitt namn är Moa Enomoto och jag bor här i Japan med min familj där jag går i tredje klass på gymnasiet, det är mycket med prov och så men snart tar jag studenten och då ska jag läsa film på universitet i Tokyo! Yeeey. Sverige? Det är väl det där landet mitt i Europa bredvid Italien där de gör god choklad och klockor... inte? Aha det var Schweiz äsch hur ska jag veta var Sverige ligger har ingen relation till det anyways hah.


Eller inte...

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att jag har kommit in i en fas som består utav panik, ångest och vemod, och sen ångest igen. Det är nya avsked varje dag med olika personer och saker jag gör för sista gången och jag vet inte vad. Hur kan tiden ha gått så fort? Jag förstår ingenting. Hallå liksom!

Jag försöker göra det bästa av varje dag nu. Förlåt för blogguppehåll men jag kan ju inte sitta framför datorn nu när det finns kompisar att ta purikura med och brorsor att brottas med! Haha. Tänkte bara ladda upp lite bilder från senaste tiden och så.

Jonathan är redan hemma, åkte hem för en vecka sen. Nu är jag alldeles själv... vi har haft en massa avskedspartyn för mig i skolan, egentligen slutar jag inte förens nästa tisdag men det blev så ändå. Ett var på engelskan där alla klasskompisar fick i tur och ordning säga några ord till mig på engelska, vilket var det mest rörande jag har varit med om. Förlåt, men tänk er själva en klass japanska flickor som med otillräcklig, japansk engrish kämpar för att uttrycka sina känslor, vilket resulterar i saker som:
"Moa, when I saw you for first time I thought you're so pretty"
"Moa, I need you I love you I miss you"
"Thank you for coming to Japan"
"I will never forget you"
"I just... love you!"
"I want to become like you"
"I'm so happy to see you"
Det kanske inte är så svårgissat att jag basically satt med tårarna rinnandes ner som en flod för kinderna, och då är det ändå inte ens sista dagen i skolan! Sen bad läraren alla att göra det en gång till på japanska, vilket var såååå mycket värre... Vi var i stort sett 23 stycken tjejer som satt och storgrät i klassrummet och allas ord värmde såå mycket... Alla sa att jag för alltid skulle vara en del av klass 3-11, och att de alla älskade mig så mycket och skulle sakna mig, och att de beundrade mig för min japanska och för mitt mod att bo utomlands ett helt år... Ahh. Jag grät sjukt mycket. Var tvungen sen själv att säga några ord, men fick knappt fram någonting för alla tårar. Haha!
Avskedspartyt på japansk historia var lite bättre, haha. Läraren hittade på en quiz om mig och om Sverige (med min hjälp förstås) som alla fick göra, och de som vann fick priser och massa. Och alla fick ta med sig godis som vi alla åt, och sen fick jag välja det godaste godiset och den som hade köpt det vann "Moa-priset". Haha! Det var jättekul!
Imorgon ska de ha avskedsparty för mig inne i Nagoya, vi ska gå och äta Okonomiyaki alla tjejer tillsammans. Ska bli superkul! Egentligen skulle vi gå på zoo också men det är regnsäsong nu och ska regna imorgon så det blev inställt. Lite synd men jag ser fram emot okonomiyakin! Hehe. Ååååh vad jag älskar min klass! Minns hur besviken jag var när jag fick reda på att det var en flickskola, men oj vad jag inte kan tänka mig att gå någon annanstans nu... Älskar alla så mycket att det gör ont! Faktum är att en stor del faktiskt är beredda att gå upp supertidigt dagen jag åker hem, för att kunna säga hejdå till mig på flygplatsen... aaaah hjärtat brister!

På söndag blir det BBQ och avskedsparty med min värdfamilj och lite familjevänner. Min äldste värdbror Yuudai, hans fru Miki och Hinata-chan kommer till exempel!! Jaaaaa! Och Mizuki, Kaorus kompis. Vi ska köpa med oss en vattenmelon och göra den kända japanska leken att binda för ögonen och försöka träffa vattenmelonen med ett baseball-trä, på min begäran! Haha. Sen på kvällen ska vi tända fyrverkerier också. Yay!

På måndagen ska jag betala skoluniformen i skolan och få mitt "Du har klarat av ditt utbytesår"-certifikat av Mori-sensei. Ahh... Det från EF har jag redan fått med posten, inklusive min flygbiljett. (Ah, ångest ångest ångest!)

Igår träffade jag min gamla värdfamilj för att säga upp telefonkontraktet. Byebye keitai! Fast jag kan fortfarande använda den faktiskt, till att ta bilder och sånt så det är chill. Bara inga fler mejl eller samtal eller läsa japanska keitai-noveller eller Harry Potter fanfiction på tågen nå mer... SNYFT. Det var helt okej att träffa dem, lite awkward kanske men men. Vi gick och åt sushi på en superdyr restaurang för sista gången och jag åt räkhuvuden och bläckfiskhuvuden och fiskägg och ål (unagi!!) och krabb-miso och massa annat. Sen kom min underbaraste finaste Kaoru och hämtade mig och jag sa hejdå till gamla värdfamiljen för sista gången. Ska inte säga för mycket men är jag glad över att ha fått byta värdfamilj? JA.

Åhhh jag tycker så mycket om min nuvarande värdfamilj att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Min fina värdpappa som alltid blir låtsasarg på mig när jag pratar oartig killig japanska, och som sa "men vad sitter du och säger" när jag sa "pappa, jag älskar dig!", hahahahahaha. Och min otroligt snälla underbara värdmamma som ser mig som sin riktiga dotter och syr kläder till mig och lär mig laga japansk mat, kommer sakna henne såååååååååå mycket. Och mina brorsor!! AAAAAH HUR SKA JAG KUNNA SKILJAS FRÅN MINA VACKRA BRÖDER? Tsubasa som kommer och hämtar mig på skolan i sin bil bara för att jag alltid drömt om att bli hämtad av en snygg kille och vinka till mina kompisar genom fönsterrutan sen på väg därifrån, haha, och som tar med mig till svenska affärer han hittat och kallar mig för "den svenska skönheten" när han är med sina vänner. Hihi! Och Kaoru, min andra halva...! Mitt allt! Min fina gitarrspelandes, Haruki Murakami-citerande bror med det största hjärtat ni kan tänka er... Aaah.

Haha förlåt alla, det här blev verkligen någon slags kärleksförklaring till mitt liv här. Men jag tror inte att jag kommer hinna skriva så mycket innan jag åker hem, så jag tog chansen nu när mina brorsor är ute och mina värdföräldrar har somnat i soffan och jag själv ligger hemma förkyld igen (min kropp bryter ihop typ en gång i veckan nuförtiden...!). Kommer sakna allting här så galet mycket! Men jag ska komma tillbaks, det är ett som är säkert...! Åren går fort! Och vännerna och familjen jag har fått här är inte personer jag kommer glömma i första taget. Nästa World Cup om fyra år ska jag se tillsammans med min japanska familj, det har vi lovat, för då är jag 20 och är redan här igen och pluggar film, hah! (Btw så förlorade ju Japan mot Paraguay! Chock! Men alla är stolta över att de lyckades ta sig så långt så det är inte så sorgligt ändå)

Så! Här kommer lite bilder från när vi var i Kyoto förra veckan, och sen veckan innan när vi åkte till huset som är byggt efter Satsuki och Mei-chans hus i Totoro-filmen! Enjoy!












9 dagar tills att jag åker hem... Galet. Ska bli jättekul att träffa er därhemma igen, även om det känns för jävligt att lämna allt här. Längtar efter svensk sommar! Pallar inte fuktigheten ute och den iskalla luftkonditioneringen inomhus här... Säkert därför jag blivit förkyld. Gyah!

Stora kramar från Moa, japanen ♥

PS! Två till coola bilder från hårmodellseventen: