Mina tår fryser

Hej folket!

Vilken seg uppdatering! Haha. Förlåt till er alla, det har liksom väckts såna ångestanfall så fort jag tänkt på att skriva, och ju längre jag väntat desto mer har det hänt och ju större har ångesten blivit och BLA BLA men NU tänkte jag skriva något litet bara för att bryta denna ångestspiral och komma igång igen!

Tänker inte skriva om allt som hänt. Det är lösningen på ångesten, förstår ni (hahaha). Nämen, som sagt inte allt men några roliga saker jag gjort tänkte jag nämna!
Jag har varit på Halloween-party med några kompisar från klassen! Det var superkul! Vi åt EN MASSA godis och pratade en massa tjejsnack (jag dör vad söta de är!) och tog bilder och min kompis Kyoko trixade till någon mystisk frisyr på mig som gjorde HELVETISKT ONT att sätta upp! Hitomi som har gjort judo i högstadiet fick stå och agera som någon slags kudde för mig att borra in naglarna i eller slå på för att få utlopp för smärtan, ahahaha. Så här såg det ut:


En mystisk tuperad, plommonstopliknande boll rakt på hjässan! (Ignorera det faktum att jag sitter på en random Eriksdalsskolans Ronja-staty wannabe-metallhäst mitt i centrum, det var efteråt när vi var påväg till ett spelcenter för att ta Halloween-purikura)
Så här såg mitt hår ut när jag tog ut alla nålar och snoddar sen på kvällen:

Min hårbotten gjorde SÅ ONT!! (Ignorera fjortisimagen)

Annars så har jag haft skola, lekt en massa med vänner och ja, haft det allmänt bra. Och ja, som de flesta vet så har jag klagat 24/7 i typ ett halvår nu om att mitt hår hade en mystisk utväxt och det färgade var farligt orange-aktigt, men nu har jag gått till en frisörsalong! Det blev... hemskt när det var nytt. De förklarade för mig att de var tvungna att färga det rätt mörkt för att få bort den ful-gula färgen, men det blev nästan svart! Och kort! Jag bad dem inte klippa särskilt mycket, men det blev typ axellångt...! Usch. Grät i typ en vecka innan min värdmamma sa sådär i förbifarten att färgen kommer ju bli ljusare om ett tag. JAHA, det kunde ni väl sagt! Tyckte jag men det hade de säkert, bara det att jag inte lyssnat eller inte fattat. Haha. Så nu är det helt okej! Är helt vanligt brunt nu skulle jag säga, och mitt hår växer ju snabbt så det blir nog som det var snart.

I skolan går allt bra! Jag älskar skolan. Kan inte säga det tillräckligt, haha. Vill bara ge alla en stor blöt kyss för de är så fina! Till och med lärarna älskar jag. Haha. Dock har vi det årliga maratonet som ligger på 3 km nästa vecka så nu springer vi varje gympalektion. Första gången gick helt okej, andra gången lite tuffare, och tredje gången vi sprang hade de utökat sträckan vi sprang med 700 m (något jag förstås inte visste om), så jag dog lite halvt. Eller inte sådär jättemycket, men jag fattade inte hur det kunde bli jobbigare för varje gång vi sprang istället för lättare! Och när vi kom tillbaks till klassrummet och satte på oss kläderna igen (i Japan finns det inte ens möjligheten att duscha om man nu skulle vilja, man går direkt tillbaks och fortsätter med lektionerna) så skrattade min roligaste, finaste kompis Sachi till och sa "Moa no kao wa ringo mitai!" (Ditt ansikte liknar ett äpple). Ajaj tänkte jag och gick till badrummet bara för att mötas av en människa i spegeln som inte kan, inte FICK vara jag! Ända fram till lunch satt jag alla lektioner med en tröja över huvudet för att ingen skulle se mitt röda ansikte, hahaha.

Och på senaste tiden har det faktiskt varit ovanligt mycket Sverige-moments i mitt lilla japanska liv härborta. Häromdagen kom min klasskamrat Erina fram till mig och gav mig ett paket med Annas pepparkakor (dock med cappucino-smak, men jag blev galet glad ändå!) som hon hittat på någon affär här i Nagoya där de säljer godis från världens alla hörn, och när jag sov över hos min vän Haruna i helgen och skulle ta mitt bad på söndag morgon upptäckte jag att på deras lilla chica rosa korg med shampo-flaskor stod det random svenska meningar. Jag tror det var något i stil med:
"Detta färg är mycket vackert. Jag tycker mycket om den. Borta bra men hemma bäst?" Haha. Säkert någon asball designer-japan som valt ett språk på måfå och sen satt sin tillit till Google Translate, hahahaha. Sen kom ett paket igår helt oväntat från min ÄLSKLING FINASTE UNDERBARASTE BÄSTA SÖTASTE GULLIGASTE norska vän Vicky från EF-campet, som just nu bor i Kobe och haft turen att få åka till Ikea i Osaka där hon köpt en massa svenskt godis och skickat till mig! Det är mitt andra paket jag fått här i Japan, men fortfarande inget från Sverige! Bara från andra ställen i Japan. Man får väl hoppas på något till jul............................... gråt gråt.
Sen IDAG så följde jag med mina vänner som hade bibliotek-städning och tittade lite halventusiastiskt igenom den engelskspråkiga avdelningen, bara för att stanna till och gnugga ögonen en smula åt den smala ryggen till Anna Höglunds "Först var det mörkt", på svenska och allt! Så den har jag förstås lånat hem och lagt på mitt nattduksbord för senare nostalgiläsning.

En fantastisk nyhet som slår allting annat just nu med hästlängder är den att ELLEN MONICA WETTERHOLM (som jag hoppas stavas med C för annars har jag gjort bort mig) kommer till NAGOYA om 16 DAGAR! Lyckan är obeskrivlig!!!!!!!!!!!!!! ☆☆☆
Vi ska se New Moon-filmen tillsammans, prata svenska oavbrutet och hon ska få sova i mitt rum och träffa alla mina kompisar och vi ska sjunga karaoke och ta purikura och bara vara så galna det kan bli! Jag längtar så det knappt finns ord ♥

Nu kommer lite bilder! Skönt att äntligen ha skrivit... aaaaaah lycka. Som efter att ha varit smärtsamt kissnödig. Haha. Puss på er, svennar!